Hon väckte mig varsamt och lät mig skymta delar av den sanning jag hade gömt den kärna av mirakel som gömmer sig inom minsta vardagliga skärva av allt som vi kallar verklighet. Därför teg jag av det jag hade fått sett. Min tveksamhet växte av att det var först nu börjat förstå. Som man skulle behöva mörkret för att se ljuset. Skulle jag även säga det? Var det oxå det en del av sanningen? En sista del av att lära sig? Men jag önskar ju inte mörker åt någon inte ens om det var det enda sättet för er att och få ljuset. Min tveksamhet hindradew mig medan jag ännu fick en dela av denna info. Utan ett ord sedan kunde jag ingeting säga först nu är jag hos er och kan förklara varje ord

Ni kom till mig mamma och pappa. Släppte allt eget för att med er kärlek betvinga och beveka beslutet öveer mitt öde. Ni visste att mitt öde var utmätt men inte att även jag oxå visste. Så byggde vi vårt gömsle och dolde vårt vetande för varandra. Ödslade tid och kraft på det istället för att förberedda vårt möte i sanningen. Så länge vi valde att ljuga var jag inte redoDu kom till mig my. Dag efter dag bevisade du vad du alltid hade varit; min bästa vän. Bakom min magra kropp såg du samma isabell som förr. Men på väg hem sen. Sedan då du trodde att jag inte såg dig då grät du över hur jag hade blivit. Men jag såg dig my jag såg och hörde dig. Ihemlig ensamhet grät jag som du. Så länge vi dolde tårarna före varandra var jag inte redo

Du skrev från västkusten att det var kllt i torpet hos er och att du fös. Jag skrev tillbaka att härr var det lika illa . Har du sparat breven my? Det blev gott om tid att skriva i det här vädre allting skrev jag om. Tröttheten skrev jag om som gjorde mig så tung värken som svallade inom mig. Om såren och ärrwn på handledwerna skrev låttsamt om att värken var borta. Som det var något att skratta åt sen kom den tillbaka 7 ggr värre och jag låtsades inte skratta låsades inte skratta längre i hemlighet grät jag. Det var bara du som fick veta hur jag mådde. Jag ville inte höra mamma oroa sig så jag teg. Linnea hade berättat för mamma och pappa så jag teg. Pappa hade oxå berättat så jag teg. Bara för dig berättta jag allt. Nästan allt. Långa stunder satt jag där och lyssnade på HENNE . Det berättade jag aldrig om eftersom jag inte var reso. Jag lyssnade och försökte förstå vad hon sa. Långsamt klarnade orden inom mig.

Du och jag,my ,vi har haft varandra. Minns du när pappa trodde att det var vi som hade grälat ? Hur han hade störtat in och såg sig omkring i rummet som det hade stormat så. Men där fanns bara bästa vännerna isabelle och my i stora skratt. Lilla my som är dryga 6 månader yngre än jag. Rättare sagr 233 dagar. Visst minns du. Jag minns ju. Du och jag my allt vi har gjort finns inom oss

Hej vart lite dålig att blogga. Har haft fullt upp med skolan o gympan. Har ansökt till stockholms idrottsgymnasm. Sen har jag klippt mig haha inte. Mkt. Sen har jag peircat mig. I tungan